En psykopat?

Min Mor har alltid sagt att jag saknar förmågan till empati eftersom jag inte tycker om djur. Jag har försökt säga att man inte kan tala så till sitt eget barn samt att det är helt befängt att empati skulle hänga ihop med om man gillar djur eller inte.
Sen tycker jag inte ens illa om djur det är bara det att jag gillar människor mycket mer, ett människoliv slår alltid ett djur (men det är en helt annan sak).

I mängder av samtal har jag även försökt påpeka att man måste skilja på empati och sympati men det har aldrig riktigt gått in.

Hon ringde mig igår och snackade lite, efter ett tag visade det sig att deras hund gått och kolat under natten och hon börjar givetvis gråta. Här fattar jag DIREKT varför hon är lite deppig. (Det ska tilläggas att jag inte vuxit upp med den här hunden och tyckte mest att hon fällde och var jobbig, skulle nog reagerat annorlunda om jag bott hos min Mor.)
Hurusom…det visar sig ganska snart att mitt problem är att jag inte klarar av det där med sympati, det första jag säger när Mor snackat klart är:

"Jaja så är det med djur, har ni bokat hotellrum i New York ännu?"

Jag saknar alltså inte förmågan till empati, jag är bara ett litet pucko.

Förlåt Mamma...